Det kan inte nog understrykas att uppsikt bakåt är lika viktig som uppmärksamhet framåt vid husvagnskörning. Större fordon som långtradare och bussar åstadkommer stora variationer i lufttrycket omkring sig där de far fram längs vägen.

Ser man ett sådant fordon vara på väg att köra om bakifrån bör man vara beredd på ett par för den nye husvagnsföraren helt oväntade effekter. Den första inträffar när t ex långtradaren är i jämnhöjd med det egna ekipaget: lufttrycket sänks mellan den omkörande och den omkörde (kallas för Bernouilli-effekten) och ett sug uppstår som drar det lättare fordonet till det tyngre. Parerar då inte husvagnsföraren med ratten kan följden bli ödesdiger. Sugkraften minskar givetvis ju större avståndet är mellan fordonen, och därför bör man hålla väl åt sidan vid en sådan omkörning.

När långtradaren passerat och kört in framför husvagnsekipaget kan man märka att lufttrycket sänks även bakom fordonet som körde om. Vissa husvagnsförare har som sport att lägga sig där och följa efter, och mycket riktigt dras hela ekipaget framåt som i luftdraget efter en racerbil, med lägre luftmotstånd och följaktligen lägre bensinförbrukning som effekt. Den sortens sparkörning bör man dock utan vidare avhålla sig ifrån – tekniken är livsfarlig, t ex vid en plötslig inbromsning från den framförvarande bilens sida.

Man bör alltså bromsa något efter att ha blivit omkörd av ett större fordon och därmed öka avståndet. Gör man det noterar man en tredje effekt: en bit bakom, där luftcirkulationen ännu inte upphört, finns ett område som kan åstadkomma krängningar och ostadighet hos hus-vagnsekipaget. Hur svåra krängningarna blir beror på flera orsaker: typ av fordon som kör om, aktuella vindar m m. En god regel är därför att hålla ett avstånd på ca 50 meter till ett framföråkande större fordon – en bestämmelse om detta finns faktiskt inskriven i fransk lag och gäller utom då man förbereder sig för en egen omkörning.

En gång hade jag möjlighet att experimentera med dessa lufttrycksfenomen. Vid tillfället låg jag bakom en timmerbil på en för övrigt tom landsväg. Timmerstockarna låg i vanlig ordning packade intill varandra och rörde sig genom luften som en jättelik kam. Den husvagn jag hade påkopplad var mycket stabil, och därför provade jag att köra in i och därefter ut ur luftdraget cirka 30 till 40 meter bakom timmerbilen. Effekterna var uppenbara: när jag kom in i luftdraget började vagnen gira på ett obehagligt sätt, men så fort jag åter drog mig tillbaka upphörde krängningstendenserna. För att vara säker på att det var just timmerbilen som åstadkom dessa rörelser upprepade jag provet gång på gång under flera mils körning, och för varje gång med exakt samma resultat. Jag är nu ytterst försiktig när jag följer efter en lastbil.

Många försök har gjorts genom åren att få husvagnen att bryta luften på, ur såväl säkerhetsmässig som bensinekonomisk synpunkt, bästa möjliga sätt. På senare år har intresset mest kretsat kring den s k spoilern, som fästs på dragbilens tak med den förväntade effekten att tvinga luftströmmen upp och över husvagnstaket. Trots att många idag använder spoiler är dess verkan högst diskutabel. Vissa tester tyder på betydande bensinbesparingar och större stabilitet, andra pekar inte på någon större påverkan. Det förefaller som om vissa fordonskombinationer får ut mer av en spoiler än andra – men några helt entydiga bevis föreligger inte.