Men även om kultrycket är rätt förekommer att bilens bakfjädring helt enkelt inte tål belastningen av husvagnen. Om fjädringen är för mjuk avhjälper man detta bäst genom att montera någon form av förstärkning. Visst kan man också skaffa sig kraftigare standardfjädring, av den typ som sitter på en del combibilar, men följden blir då tämligen stötig gång när bilen körs utan husvagn.

Fjädrings-tillsatser finns i huvudsak av två typer. Billigast, både i anskaffning och montering, är de automatiska stötdämpare som helt enkelt träs in i bilens spiral-fjädring och som stagar upp bakvagnen när påfrestningen blir för stor. Vill man själv kunna reglera bilens fjädringsförmåga blir det dyrare, men har då också möjlighet att ”ställa in” fjädringen efter behov. Principen med dämpare i spiralfjädringen är densamma, men med hjälp av luft – egen kompressor eller via slang på en bensinmack – åstadkommer man det tryck man vill ha. Via en manometer på instrumentbrädan är det möjligt att pumpa till exakt tryck. En variant på inställbar fjädring är upp-pumpbara luftblåsor.

Under färd påverkas husvagnen av en lång rad faktorer utifrån: svängningskrafter, sidvindar och olika fjädrings-rörelser är några exempel. Normalt påverkas inte vagnens förmåga att rulla rakt och säkert bakom bilen, men vid fellastning eller om vagnen är för tung kan dess instabilitet påverka dragbilen så mycket att hela ekipaget börjar slingra och kasta på vägen. Detta fenomen är svårt att häva när det väl har börjat, och enda möjligheten är att mjukt få ned farten utan hård inbromsning. Trycker man hårt på bromsen medan bil och vagn är i obalans blir konsekvensen nämligen ofta en s k fällkniv, dvs hela ekipaget viker sig i vinkel. Rör alltså varken gas eller broms utan styr med mjuka rörelser, medan farten minskas. Har man en bil med mycket kraftig motor kan man dock göra tvärtom: helt enkelt accelerera sig ur situationen.

Vill man slippa undan den här typen av obehagliga kör-upplevelser är en lösning att skaffa sig en stabilisator som monteras mellan bil och vagn. Stabilisatorer dämpar de horisontella rörelserna mellan fordonen och minskar rörligheten, dock inte så mycket att de försvårar hörnsvängar etc. På så sätt undviker man slingringstendenser som kan vara farliga.

Behovet av extra fjädring och stabilisatorer avgör den enskilde husvagnsägaren själv. Vad han dock aldrig kommer ifrån är kravet på extra backspeglar i samband med husvagnskörningen. Liksom på så många andra områden finns bestämmelser fastställda hur de skall vara utformade och hur de skall fungera. Krav 1: de skall vara två
till antalet, en på vardera sidan. Krav 2: de får inte onödigtvis försämra sikten för bilföraren. Krav 3: med hjälp av speglarna skall man 20 meter bakom vagnen kunna överblicka situationen 4 meter utåt på varje sida om vagnen. Krav 4: de skall vara stadigt fastsatta samt inställbara. Krav 5: inga vassa eller spetsiga former får finnas. Krav 6: de skall vika sig inåt mot bilen om de stöter emot något.

Därutöver beskriver lagtexten i detalj hur stor siktytan skall vara, maximal krökningsradie för konvexa speglar o s v. Som vanligt har våra lagfäder tänkt för oss, och därefter är det bara att rätta sig.

Med påkopplad vagn, speglar på plats, kanske tillsammans med extra fjädring och stabilisatorer, rullar vi så ut på vägen. Och tvingas snart konstatera att manövreringen av ett husvagnsekipage skiljer sig på åtskilliga punkter från att bara köra bil. Första exemplet på detta är den ökade bredden, med ett par decimeter på varje sida. Det kräver att man kör längre in på vägbanan, och en naturlig följd av detta blir att man kommer närmare den mötande trafiken. Den enkla manövern att köra om en cyklist blir helt plötsligt något av ett mindre företag – ofta ”sugs” cyklister en bit ut i vägbanan i samband med omkörning, vilket kräver en ordentligt tilltagen utsväng för att undvika en olycka. Att påkalla cyklistens uppmärksamhet med tutan är en god regel.

Inne i en stad uppstår också situationer som är nya. Att t ex köra förbi ett stillastående fordon, parkerat eller vid ett filbyte kräver den lilla eftertanken att man svänger ut i god tid så att hela ekipaget rullar på rak kurs när man passerar. Detta minskar risken att vagnen stöter till det stillastående fordonet och dessutom slipper man besöka den motsatta körriktningens vägbana vid en alltför snäv sväng. Dessutom är det lättare att få överblick över en eventuellt trång passage om man närmar sig rakt än om man svänger.

Men husvagnen är inte bara bredare än bilen – den är också högre. Normalt ställer inte detta till några besvär, men åker man på små vägar i Europa bör man betänka att det finns vägtunnlar som bara klarar max 2 1/2 meter höga fordon. Och idag finns det ytterligt få vagnar i Sverige med denna låga takhöjd. Man bör också tänka på vagnhöjden i samband med tankning – det finns bensin-stationstak som tar med sig vagnens överdel annars. Vid färd på kurviga, feldoserade och kanske gropiga småvä-gar kan den bredare och högre vagnen törna emot träd eller lyktstolpar i samband med krängningar, och på lummiga campingplatser kan det finnas av lövverk dolda grenar som ritar spår i vagnstaket.