I vårt land hör det till ovanligheterna att tvingas till speciell eftertanke i samband med körning över höga pass med åtföljande serpentinvägar, men den som tar hus-vagnssemester i Norge eller vill passera Alperna på små vägar bör tänka sig för, såväl vid upp- som nedfärd. En gammal regel säger ju att man vid bilkörning nedför skall använda samma växel som vid den tidigare uppfärden, och den regeln gäller i princip även vid husvagnskörning. Men härvidlag har man ytterligare en funktion att ta hänsyn till, nämligen vagnens påskjutbroms. Även om bilen motorbromsas ligger vagnbromsarna på i nedförslöporna och kan bli överhettade. Inträffar det obehagliga att bilbromsarna efterhand också blir för varma och slutar fungera riskerar hela ekipaget att råka i sken – en situation långt farligare och svårare att klara av än med enbart en bil.

Men naturligtvis kan man undvika sådana ruskiga situationer, främst genom att i förväg planera så att man inte tvingas passera de värsta passen (dessa är för övrigt i    de flesta fall förbjudna för husvagnskörning). Under nedfärden håller man en låg hastighet från början, växlar

i    god tid och försöker sedan använda bromsarna så litet som möjligt. Håller man sedan igen på de korta raksträckorna behöver man inte utnyttja bromsarna mer än till en del när man går in i hårnålskurvoma. Vägens utformning och enstaka korta uppförslut används med fördel för att hålla farten nere, och närmar man sig en parkeringsficka tar man chansen att stanna för att kyla bromsarna medan man njuter av utsikten. Skulle en nödbromsning bli nödvändig finns möjligheten att efteråt dämpa bromstemperaturen genom att skölja hjulens utsidor med vatten från vagnen.

Problemet blir givetvis annorlunda när man kör uppför. Korta branta stigningar tar man antingen snabbt och direkt utan nedväxling med hjälp av ekipagets rörelseenergi, eller långsamt efter nedväxling – den enskilda situationen får avgöra metoden. För det mesta är det stigningens längd och kurvighet som avgör, och är man osäker bör man använda växlingsmetoden: chansen att nå toppen ökar med en låg och säker fart – annars kan man
bli stående utan att komma igång igen. Inträffar det senare återstår bara möjligheten att låta passagerarna kliva ur och skjuta på, en inte alltför angenäm sysselsättning.

Att få stop i backe

Får man stopp i en uppförsbacke på en alpväg bör man verkligen ta situationen på allvar. Börja med att låta bli att försöka starta om och om igen – man kommer ingen vart och sliter bara på bilen. Låt istället passagerarna gå ur direkt, för att placera varningstrianglar och på andra sätt varna efterföljande och mötande trafikanter. Låt därefter hela ekipaget rulla bakåt med ratten svängd så att husvagnen kommer i 90 graders vinkel mot bilen eller näst intill. Blockera därefter bilens bakhjul och försök att starta igen medan passagerarna och andra eventuella medhjälpare skjuter på bilen. Eftersom man då inte behöver hålla bilen med handbromsen och husvagnen inte drar bilen bakåt är chansen stor att man kommer igång igen.

Fungerar inte denna taktik återstår bara möjligheten att vända. Den manövern måste för det mesta inledas med att vagnen kopplas loss, eftersom alpvägarna oftast är mycket smala. Handlar man lugnt och utan panik brukar det gå bra, även om en losskoppling i en brant backe utan tvekan är ett farligt moment. Strunta i att annan trafik hindras och arbeta logiskt. Vid försöket till omstart backas vagnen in i en vinkel mot bilen, om möjligt med hjulen mot en kant eller upphöjning. I annat fall måste vagnshjulen låsas såväl bakåt som framåt med hjälp av stenar eller liknande om man inte har bromsklossar i bagaget. Se därefter till att både vagnens och bilens handbroms är ordentligt åtdragna och koppla därefter isär fordonen. Nu kan bilen vändas på lämplig plats och därefter återvända och ställas nedanför husvagnen, med kulan ett litet stycke från vagnkopplingen. Det avslutande momentet är krångligt: lätta på vagnens handbroms och sväng sakta vagnen runt i små etapper med bromsklossar eller stenar tillreds hela tiden. Sakta får man kopplingen i ett sådant läge att den kan hängas tillbaka på dragkulan. Glöm inte att ansluta elkopplingen, samla ihop bromsklossarna, andas ut, och försök hitta en bättre väg för fortsatt färd.

Som synes är bromsklossar nyttiga tillbehör vid vissa tillfällen, och åtminstone två stycken bör ingå i husvagns-utrustningen (i Västtyskland är det lag på att bromsklossar skall medföras). Bäst utformade är de av gjuten plastrefflade på översidan och undertill försedda med me-tallnabbar som får fäste i vägbanan. Men kom ihåg att klossarna endast blir till nytta om man får tag på dem i en nödsituation – lägg dem till exempel i gasolkofferten, och inte längst ned i något packutrymme inne i vagnen.

Överhettning

Tidigare berättade vi om hur man klarade lättare stigningar med husvagn. Är man på väg mot Alperna bör man känna till att en bilmotor förlorar cirka 10 procent av sin styrka per 1000 meter över havet, vilket innebär att relationen bil – vagn helt enkelt förändras. Man kör faktiskt med en olaglig kombination jämfört med under normala förhållanden. Detta bör man ha i åtanke därför planera därefter.

Främsta problemen i samband med en alpuppfärd utgörs av värmen i motor och växellåda, samt av annan trafik. Båda dessa faror kan till stor del undvikas om man använder tidiga morgontimmar för uppfärden, då luften är svalare och trafiken gles. Håll jämn fart från början och växla inte för tidigt, utan bara i så god tid att ekipaget inte blir stående. När motortemperaturen stiger stannar man på lämpliga platser och låter den kallna innan den börjar koka. Lyft gärna upp motorhuven så att värmen får lättare att försvinna, men låt motorn gå på tomgång – då fortsätter fläkt och vattenpump att arbeta utan överansträngning. Blir temperaturen ändå för hög: slå på värmen och värmefläkten. Visserligen kanske det blir olidligt varmt i bilen, men hellre det, eftersom den extra vattencirkulationen kan hålla motorn borta från kokning (samma metod är för övrigt användbar även i vanliga bilköer!).

Om man ändå inte kan undvika att bilen kokar: stanna, men försök inte ta av kylarlocket med detsamma. Vänta tills det svalnat något, men se upp även då, och använd inte bara händerna! När man sedan skall fylla på nytt vatten – häll inte i direkt: då kan sprickor uppstå i motorn! Starta istället med kylarlocket av, och fyll på i små portioner, så att det kalla vattnet blandas med det varma.

Bilar förberedda för kallt klimat har normalt inte en kylning som fungerar för bergskörning under högsommartemperaturer, och därför får man vara beredd på problem av den typ vi här berättat om. Anser man det vara värt pengarna kan man investera i en oljekylare – de flesta automatväxlade bilar har denna typ av kylning. I annat fall får man dras med denna tillfälliga olägenhet i den förvissningen att ens bil klarar vintern bra istället!